Blogginlägg -
Om jag inte andas så dör jag
På morgonen den 8 augusti 2011 sa jag hejdå, ungefär som vanligt, till min man. Vi hade sagt hejdå ganska många gånger under de 20 år vi varit tillsammans. Men den här gången blev det annorlunda, den här gången kom han inte hem igen. Han tog sitt liv, 40 år gammal, och kvar blev jag med våra tre barn som då var 4, 7 och 11 år gamla. Min blogg heter ”Och i morgon går solen upp igen” och där berättar jag om min resa ner i den djupaste avgrund av sorg och den långa, och många gånger krokiga, vägen tillbaka till ett någorlunda vanligt liv. Hur reser man sig upp när man drabbats av det värsta som kan hända?
Jag är en norrländsk trebarnsmamma som älskar gott kaffe och det mesta som har med snö att göra. Jag är också en av Suicide Zeros volontärer. Vill du läsa mer av det jag skriver hittar du bloggen på sarasundbaum.se.
Jag hade så svårt att sova. Fortfarande efter mer än ett halvår sov jag inte. Somnade rätt ok, men vaknade igen efter bara någon eller ett par timmar. Det spelade ingen roll hur mycket jag dammade och vädrade, mitt i vintern hade jag fönstret öppet dygnet runt. Jag kunde inte andas. Jag fick inget syre.
Så jag intalade mig att vara nöjd med tre timmars sömn. Det blev liksom aldrig bättre än så. Så en dag förstår jag plötsligt. Jag skulle snusa lite på hans kavaj som hängde i garderoben och det tar stopp. Det slår totalt lock i halsen vilket gör att jag inte kan fylla lungorna. Och då förstår jag. Det var Tobias som tog mitt syre, det var hans närvaro som gjorde att luften inte räckte till för mig. Jag ville inte, jag ville ha honom kvar, varje cell i min kropp kämpade emot men jag hämtade lådor, packade ner och bar undan hans kläder till förrådet. Med tårarna strömmande plockade jag sist av allt ner vårt bröllopsfoto och la det, med bilden nedåt, i byrålådan. Den natten sov jag sex timmar.