Änglamamma – andra Allhelgonahelgen efter Helena

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

Så har vi ”firat” andra Allhelgonadagen efter Helena.

Jag funderade en del innan hur det skulle kännas den här andra gången. Nu när vi visste mer om hur det skulle bli. Förra året tog vi oss igenom saker eftersom de kom. Vi planerade inte så mycket. Det fanns inte så mycket utrymme att tänka hur det skulle vara. Det var mer som en ångestladdad klump i magen och tankar om hur vi skulle klara det.

I år har vi en annan förmåga att tänka framåt överhuvudtaget och därmed också kommande helgdagar.

Det är annorlunda med högtidsdagar och helger nuförtiden. Det finns plötsligt två typer. Vi har de ”vanliga” som vi firar; jul, påsk, midsommar, födelsedagar. Det är dagar som är extra tuffa, inte de här dagarna som man ser fram emot på samma sätt som förut. Det är dagar när saknaden är mer påtaglig. Vi försöker hitta nya sätt att fira, nya roller, nya traditioner, komma tillbaka till de gamla traditionerna igen men utan Helena. Det tar tid men ag är säker på att vi kommer att lyckas så småningom

Sen har vi då de dagar speciella helgdagar vi firar för Helena. För mig finns det tre högtidsdagar som mer än andra finns för att minnas Helena. Dagar där vi får skapa nya traditioner enligt de förutsättningar vi har:

Hennes födelsedag 8 april, dagen hon lämnade oss 12 januari och så den allmänna minnesdagen för dem som inte längre finns kvar; Allhelgonadagen.

Vi har i många år åkt till Lilla Dalen den här helgen och tänt ljus. Vi mist andra personer före Helena och vi har alltid tyckt att det är en fin tradition att åka dit. Det är oerhört vackert när hela den stora kyrkogården lyser av ljus och marschaller. Och en litet ritual i sig att stämma träff med andra släktingar där på eftermiddagen.

Men från förra året är det nånting helt annat. Mycket mer smärtsamt. Helena följde gärna med till kyrkogården de här dagarna. Nu tänder vi istället ljus för henne. Det blir helt fel.

Det har blivit ännu viktigare att åka dit. Att stanna där, delta i Gudstjänsten och gå runt på kyrkogården. Vi var bortresta men åkte hem för att kunna besöka Lilla Dalen.

Det skulle vara ett svek mot Helena annars.

Det är enda helgen på hela året som kapellet är öppet för allmänheten och den enda Gudstjänsten.

Det var en fin stund i kapellet med vacker musik och tid till eftertanke. Det avslutades med psalm 730 ”Må din väg gå dig till mötes”, psalmen jag förknippar mer än nån annan med Helena. Och som vanligt när jag hör den så kom tårarna.

Samtidigt kände jag så tydligt där jag satt att Helena finns bredvid mig. Det spelar ingen roll om det är så eller om mina tankar spelar mig ett spratt. Hon finns där, hon skrattar och mår bra. Jag kunde nästan se henne där i kapellet. Sittande på altarringen med ena benet uppdraget. Hon skrattade och såg road ut.

Hon fattas oss alla så oerhört mycket, vi behöver henne här men hon har det bra och hon vill att vi ska ha det bra.