Änglamamma – elefanten i rummet

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

Jag var på släktkalas häromdagen.

En av kusinerna fyllde år och bjöd på tårta.

Jag gillar kalas. Jag tycker man ska passa på att fira när det är tillfälle.

Vi var ganska många på kalaset, mellan femton och tjugo personer.

Och det är vid de tillfällena. När familj och släkt samlas. Det är då det känns extra tydligt att någon fattas.

Man skulle kunna tänka sig att är man femton personer så är det inte så stor skillnad om vi i själva verket skulle vara sexton.

Men det märks så tydligt. Saknaden efter Helena blir som en elefant som tar upp en stor del av rummet.

Helena hade varit så självklar gäst på kalaset. Hon älskade att släkten samlades. Hon missade sällan ett sånt tillfälle.

Hon ville gärna att vi skulle bjuda hem släkt och vänner. Hon tog ofta initiativet. ”Kan vi inte bjuda hem ”dem” nästa helg.” ”Vem ska vi fira jul med i år?”

Hon var på många sätt ”kittet” som såg till att vi sågs. Medelpunkten i syskonskaran, bland kusiner och bland vänners barn.

Även om hon inte varit den centralgestalt hon var, så är jag övertygad om att det hade varit lika smärtsamt uppenbart att hon inte var med. Det i sig har ingen betydelse men eftersom det handlar om Helena så blir det så jag beskriver det.

Hon var dessutom väldigt noga med att vi skulle fira hennes födelsedag. Hon räknade ner dagarna till 8 april månader innan. Och hon tog illa upp om någon missade den stora dagen.

Hon hade sån respekt med sig när det gällde det. Förra våren, några månader efter hon lämnat oss, så pratade jag med en av hennes vänner. Vännen planerade en längre utlandsresa. Jag frågade när hon tänkte åka. Jag fick till svar att det fick bli efter 8 april, Helenas födelsedag. För Helena skulle inte ha tyckt om att att hon var bortrest då.

Även om elefanten var påtaglig när vi träffades så tycker jag ändå att den blir något mindre för varje liknande tillfälle.

Det har funnits många tillfällen då vi funderat på om vi ska samlas. Det har inte känts rätt. Vissa samlingar är jobbigare än andra. Släktträffar, grupper av vänner, där det är så påtagligt att Helena fattas. Där vi nästan kan känna oss litet främmande för varandra när Helena inte är med. Våra roller har förskjutits och det är jobbigt att hitta nya.

Men jag tror att man måste försöka ändå. De grupperingar som betytt mycket är värt att kämpa för.

Det kan kännas konstigt och jobbigt. Vissa konstellationer kanske aldrig känns rätt igen.

I familjen har vi tvingats hitta våra nya roller. Helena är saknad varje dag men vi som är här blir sakta men säkert en ny enhet. Vår familj är fortfarande fem personer. Fyra lever här nu, den femte är inte här men ändå med oss varje dag i det vi gör.

På samma sätt kan vi hitta sätt att förhålla oss till varandra i andra sällskap även om Helena inte är med som vi skulle vilja.

Så småningom kan vi placera den där elefanten i hörnet. Helena kommer alltid att vare en självklar del när vi träffas. Men istället för att vi känner smärta och vemod för att hon inte är med så kommer saknaden bli en naturlig del av oss och vi kommer att känna värme och glädjas över den tid hon var med oss.