Änglamamma – ett brev, en film och funderingar kring ceremonier

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

Beskedet om Helenas slutliga skatt 2013 damp ner i brevlådan i veckan. Det var såklart ställt till hennes dödsbo men hennes personnummer var angivet.

Jag tror brevet från Skatteverket var den sista posten till Helena. Jag har sparat all post som kommit i hennes namn ända sedan hon lämnade oss. En hel del har varit reklam och strunt men jag har ändå inte vågat kasta OM det skulle vara det sista som var adresserat till henne. Nu kan jag nog slänga en del, för det är nog slut med post nu.

Helena jobbade extra som timanställd på min arbetsplats för några år sedan. Hon finns fortfarande kvar i löneregistret med anställningsnummer och allt. Hon ligger dock under kategorin avslutade anställningar. Antagligen är det så i fler register, hon finns kvar i historiken men ingen aktivitet sker.

Jag undrar hur länge personnummer finns kvar. Är det för evigt eller ett visst antal år efter man lämnat jordelivet?

Igår när vi gick igenom vår gamla dator hittade vi en filmsnutt från 2008 som jag inte sett tidigare Det var Helena och ett par kompisar till henne som åkte tunnelbana och de var antagligen inte helt nyktra. Men de var så glada. Helena skrattade och spexade och var precis som jag minns henne; energisk, rolig och med ett leende som kunde smälta berg.

Jag har märkt att nu när jag börjar känna mig allt starkare så återkommer fler och fler minnen och funderingar från tiden runt 12 januari 2013. Innan Helena lämnade oss, när det hände och de första månaderna efter.

De senaste dagarna har jag funderat över hennes begravning.

Hon begravdes den 12 februari 2013, en månad efter det vi förlorade henne.

Vi lade ner mycket tid och kraft på begravningen, det var så viktigt att det blev bra. Vi träffade kantorn flera gånger för att lyssna igenom musiken vi ville ha i kyrkan. Vi bjöd hem de som skulle bära kistan på middag några dagar innan för att vi skulle planera, vi bakade cupcakes med väldigt ambitiös topping. Vi gjorde en minnesfilm på drygt 50 minuter, vi hackade och brynte tacosfyllning till 100 personer.

För att bara nämna några saker. Allt med hjälp av snälla vänner och släktingar men ändå mycket jobb.

Det hela mynnade ut i en begravningsdag som pågick över 5 timmar på 3 platser; kyrkan, kyrkogården och Folkets hus. Med så långt avstånd mellan så det var nödvändigt att ta bilen mellan alla platserna.

Nu efteråt kan jag inte förstå att vi orkade, antagligen var vi fortfarande i chock och därmed fyllda med adrenalin. Jag är glad att vi verkligen försökte få det så bra som möjligt. Det blev en fin hyllning till Helena och på något konstigt sätt också ett varmt minne. Det blev musik som vi förknippade med henne och den mat hon tyckte mest om. Symboliskt var det också viktigt för oss att vi följde henne till graven. Hon tyckte inte om att vara ensam och då hade det varit fel att lämna henne i kyrkan.

Det finns ingenting jag i efterhand tänkt att jag skulle tagit bort. Tvärtom har det i efterhand dykt upp funderingar om sånger vi skulle sjungit, tänkta tal vi skulle hållit och mer mat vi skulle lagat.

Kanske skulle man i likhet med att brudpar förnyar sina löften efter ett antal år kunna förnya begravningsceremonier efter några år? När man är starkare och då få med det man ”missade” förra gången?

Nja, jag tror faktiskt inte det. Den ceremoni vi hade då kom ur den chock och den avgrundsdjupa sorg vi kände då. Det var så vi mindes Helena och det var så vi ville hylla henne den gången

Med tiden tar sorgen och saknaden andra uttryck. Vi kommer alltid att ha behov av vissa ritualer vissa dagar när vi minns Helena litet extra. Jag varken kan eller vill gå tillbaka till hur det var vid tiden för begravningen. I likhet med livet i övrigt anpassar vi oss till det vi har här och nu och så får det också bli med formerna för hur vi uppmärksammar Helena och saknaden efter henne.

I vardagen äter vi ofta mat hon tyckte om, vi spelar hennes musik och vi talar om henne dagligen. Och det är nog de bästa ”ceremonierna”