Änglamamma – ett flyttlass och en låda på vinden

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

Helgen har till stor del handlat om valet. Ja, hela den senaste månaden har till stor del upptagits av valet. Debatter i tidningar, SVT, TV4, webbTV och radio.

Det är många viktiga frågor som har debatterats. Dock har jag inte en enda gång hört någon prata om psykisk ohälsa eller suicid. Man vill visserligen satsa på skola och vård. Man kan hoppas att det då för skolan innebär fler kuratorer, satsning på lärare och livskunskap på schemat. För vården hoppas jag på en satsning på den eftersatta psykvården och på suicidpreventiv forskning.

I det privata livet ser vi fram emot att få tillträde till fritidshuset vi köpt. Vi har börjat packa en del som ska tas med här hemifrån. Bland det som ska med finns större delen av Helenas bohag. Hennes möbler och kartonger med husgeråd har fyllt vårt garage sedan förra våren. Vi har sparat mycket av det just för att kunna ta med till huset vi letade efter. Att börja riva i kartongerna med hennes filmer, porslin och sänglinne var mycket tuffare än jag var beredd på.

Jag hade inte funderat så mycket på det innan vi började. Men när vi gick igenom allt, när vi lyfte ut hennes soffa och säng och vitrinskåpet som hon var så stolt när hon köpte och allt det andra. Då kändes det som att riva bort skorpan på ett sår. En del av mig kastades tillbaka till maj förra året då allt stuvades in i garaget. Chocken och sorgen vi kände så och det smärtsamma i att ha lämnat hennes lägenhet bakom oss.

Det finns något så rörande och sorgligt att gå igenom det som var en stor del av hennes hem. Det fanns såna förväntningar när hon köpte dem. Sån stark tro på framtiden.

Samtidigt känns det rätt att det kommer till användning. Mycket bättre än att det ligger i garaget och blir förstört. Och på det här sättet blir Helena närvarande i det nya huset.

Vi hittade dessutom några sedan länge bortglömda kartonger på vinden. Där fanns bland annat dopljus och doppresenter till barnen och mängder av gruppfoton från dagis och skolor. Många minnen naturligtvis kring alla barnen. Men vemodigt och sorgligt att se bilderna med den blyga söta Helena bland alla dagiskompisarna och fröknarna .

Och så fel att ett dopljus finns kvar men inte den vars namn står skrivet på ljuset.