Blogginlägg -
Änglamamma – kommer regn efter solsken?
Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se
Tio dagar sen senaste blogginlägget.
Det har varit så fullt upp att jag inte hunnit helt enkelt.
Mycket att göra på jobbet efter sommaren och massor att ta tag i.
Två födelsedagar, man och son fyller år med ett par dagars mellanrum.
Jag har också varit i Finland nästan en vecka. Massor med skratt, god mat, vin, virkning och fina samtal.
Och utöver allt detta har vi efter flera års letande äntligen hittat fritidshuset vi letat efter.
Jag har med andra ord haft en väldigt bra period på många sätt. Jag kom hem nöjd med Finlandsresan och glad att träffa familjen igen.
Vad händer då? Jo saknaden efter Helena slår till som ett knytnävsslag i magen.
Jag vill ha henne här NU!!!
Jag vill prata med henne, munhuggas, skratta åt hennes skämt, gå på bio med henne, ha tjejkvällar med henne och Emilia, åka bil med henne. Jag vill att hon ska ringa flera gånger om dagen.
Jag tycker det är så orättvist att jag måste förlora henne. Jag förstår inte hur det kunde hända.
Jag vill berätta för henne om resan och huset och allt annat som händer. Inte åka upp till kyrkogården och stå vid hennes sten.
Det finns så mycket jag skulle behöva prata med henne om, sånt som jag bara kan prata med henne om.
Jag vill ha receptet på kycklinggrytan som hon brukade göra.
Det är flera månader sen jag kände mig så sorgsen och som jag saknade henne så starkt.
Jag vet inte varför det kom just nu.
Kanske är det för att bra perioder följs av sämre. Ju bättre man mått, desto hårdare faller man.
Kanske är det för att Helena inte får vara med i huset vi köpt. Vi har ju letat länge som sagt, hon var väldigt engagerad i vårt letande och följde gärna med på visningar.
Kanske är det för att många minnen av Helena blivit alltmer påtagliga.
Det smått paradoxala är ju att ju längre tiden går desto tydligare och nära känns minnena av henne. Därmed påminns jag om vad jag mist och hur gärna jag vill ha det tillbaka.
Kanske är det för att Ronja fyller 3 år idag.
Jag tänker tillbaka på 3 september 2012, Ronjas ettårsdag. Helena ordnade födelsedagskalas, bakade en pannkakstårta till hundarna och bjöd hem familjen på kaffe och wienerbröd för att fira. När jag promenerade hem från Helena tänkte jag på hur lyckligt lottad jag var som hade tre så fina barn och att vi kunde ordna ett kalas för en hund en vanlig måndagkväll. Jag tänkte också att jag inte behövde något mer så länge jag hade dem.
Efteråt har jag många gånger önskat att jag kunde vrida tillbaka tiden till 3 september 2012. Då var världen som den skulle fortfarande. Jag tror Helena trivdes med livet och mådde bra. Det var senare hon började må dåligt.
Så om vi kunde gå tillbaka till 3 september 2012 skulle vi ha möjlighet att se vad som var på gång och därmed förhindra det som sen hände.
Helena hade gjort ett inlägg på Facebook den dagen:
”Idag fyller min studsboll 1 år. Underbara rövarunge, jag älskar dig. ”