Änglamamma – när det ofattbara händer

Jag heter Eva Wedberg. Jag bor i Tumba och jobbar som civilekonom. Jag är gift och mamma till tre barn: Daniel, Helena och Emilia.

Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung.

Vi hade inte sett det komma och hade ingen aning om att hon bar på så mörka tankar. Under de senaste arton månaderna har vi frågat oss hundratals gånger varför det blev så här, vi har ältat och grämt oss att vi inte kunde förhindra det som hände. Skuldkänslorna har emellanåt varit outhärdliga. Som förälder vill man alltid skydda sitt barn mot allt ont, man vill ge självkänsla och framtidstro. När ens barn inte orkar leva känns det som ett totalt misslyckande.

Idag vet jag att det inte var någons fel att Helena tog sitt liv. Jag vet också att det inte hade behövt hända. Det finns så mycket som kan göras för att minska självmorden. Kunskapen finns men inte den politiska viljan.

Jag vill göra det jag kan för att ändra på det. En viktig del för mig är mitt engagemang i Suicide Zero där jag är kassör i styrelsen.

När jag förlorade Helena fick jag tidigt rådet att skriva ner vad som hände och hur jag kände. Det är ett utmärkt sätt att sortera tankarna och att bearbeta sorgen. Det resulterade så småningom i bloggen www.catchingup.bloggplatsen.se. Där skriver jag om sorg, hur vi hanterar saknaden och hur vi lär oss att ta små, små steg mot ett nytt liv. Framför allt vill jag förmedla vem Helena var och vad hon betydde för mig.

Nu har jag fått möjlighet att publicera mina blogginlägg här på Suicidpreventionsbloggen.

I Suicide Zero jobbar vi mycket med att ändra attityder kring suicid och psykisk ohälsa. Att prata om dessa frågor är en viktig förutsättning för en varaktig förändring.

Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till det.

Inlägg 24/7 Sommaren nu och då

Ljuvliga, ljuvliga sommardagar.

Det har nog inte undgått någon att vi har en värmebölja av sällan skådat slag här i landet just nu. Härligt med sol och bad och en och annan pocketbok i skuggan.

Igår gjorde vi en utflykt till Sala Silvergruva. Hiss 155 ner under marken. Där var det 2 grader och fuktigt. Jag hade varm tröja och strumpor men hann bli ordentligt nedkyld under de knappa två timmar vi vistades därnere. Det var många som sökt sig till Sala Silvergruva igår och jag tror vi alla uppskattade svalkan en stund. Trots att det är så härligt ovan jord också.

Den här sommaren blir det ingen semester utomlands.

Under ganska många somrar åkte jag och Åsa med våra döttrar på en solresa till Medelhavet. En tjejvecka med sol och bad som vi alla såg fram emot större delen av året.

Vi gjorde det mer eller mindre till ett helårsprojekt. Vi träffades flera gånger för att diskutera vart vi skulle åka, en särskild träff anordnades för själva bokningen, vi träffades för lunch i Skärholmen veckan innan avfärd och hade en återträff på hösten. Och strax därefter första träffen för att börja diskutera nästa resmål.

Helena älskade de här resorna. Rastlöst var hon ofta steget före; hon drev på att vi skulle boka resa, väl på plats längtade hon ofta hem till något samtidigt som hon planerade nästa års resa.

Hon hade inte så stort tålamod att ligga vid poolen utan kunde ligga och sucka ganska högljutt för att hon blev uttråkad. Däremot brände hon sig aldrig. Hon tålde nästan hur mycket sol som helst.

Måltiderna var långa och omfattande. Vi hade alltid frukost inkluderat och det kunde lätt bli ett par timmars sittning på morgnarna. Jag undrar hur många croissanter och Nutella vi fick i oss under de här semestrarna.

Varje år gjorde vi en båtutflykt och varje år bestämde vi att nästa år skulle vi hoppa över båtutflykten.

Men allra mest minns jag hur mycket vi skrattade.

Våra tjejresor i den här formen upphörde när Helena lämnade oss.

Men, för att använda ett av Helenas favorituttryck: ”Det var en fin tid i mitt liv”.