Änglamamma om kartonger med minnen och tabun som faller

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

Jag fick frågan av en vän varför jag skriver färre inlägg i bloggen nu.

Jag vet inte om det är så. Eller jo, det är färre än i början när jag i princip bloggade varje dag. Ibland flera gånger per dag.

Nu blir det ungefär 2-3 gånger/vecka. När jag skriver vill jag att det ska bli så bra som möjligt. Att jag skriver om något som ligger mig varmt om hjärtat. Inte bara för att det är dags för ett inlägg.

Det är också så att tiden inte räcker till på samma sätt.

Kanske låter det hemskt. Innebär det att jag inte har tid för Helena? Att hon förpassas längre bak i medvetandet?

SJÄLVKLART INTE!

Hon finns med hela tiden. Men allt uttrycks inte i bloggen på samma sätt. Kanske känner jag också att vissa delar har jag redan skrivit om flera gånger redan.

Hursomhelst. Nu har vi köpt vårt kära hus i Månkarbo. Det känns så rätt för oss. Under de två dygn vi ägt det har vi stortrivts där.

Samtidigt en sorg att Helena inte får vara med. Hon var så ivrig att följa med och leta hus. Hon engagerade sig jättemycket och hade synpunkter på än det ena än det andra.

Men visst är hon med även här. Jag skrev tidigare om hennes möbler som vi tagit dit. Även hennes husgeråd, micro, tavlor, golvlampor med mera med mera finns nu i huset.

Det var till och med så att vissa saker valde vi att inte sätta upp. De var alltför personliga och förknippade med henne. Vi vill heller inte att huset ska bli ett minnesmärke över Helena där allt förknippas med henne.

Vi valde till exempel att inte ställa in hennes studentpresenter i vitrinskåpet. Eller glasen som hon köpte när hon var på semesterresor.

Vi diskuterar om vi ska ta dit hennes filmer som nu står i kartonger i förrådet. Om vi nångång ska ha tid att se dem är det under ledighet i fritidshus. Men vi får se.

Sen finns också saker från hennes lägenhet som är ännu en nivå personligare och som jag aldrig ens skulle överväga att visa bilder på. Hennes gamla telefoner och plånböcker till exempel. Hon var en riktig samlare som sparade det mesta. Det gör att det också blir svårare att göra sig av med. Om hon varit en person som struntade i saker hade det varit en annan sak. Vi har också en låda med lönespecar och gamla räkningar som vi inte förmått slänga.

Bland mycket annat. En dag ska vi ta ställning till allting men det känns inte som att det är någon brådska.

Jag bloggar kanske inte riktigt lika frekvent som tidigare men mitt engagemang kring psykisk ohälsa och självmord är minst lika stort som tidigare.

Jag försöker hela tiden öka min kompetens i ämnet. Intressant men bitvis jobbigt.

Idag sitter jag och förbereder en föreläsning som jag ska hålla på Febe i Kista imorgon. Det känns jättebra att jag får möjlighet att dela med mig av mina erfarenheter där.

Suicide Zeros verksamhet blir alltmer omfattande och föreningen representeras ofta i nyhetsprogram och i tidningar.

Vi har nu 90-konto och intäkterna ökar stadigt, inte minst tack vare de fina pärlarmbanden som lanserades för några veckor sedan.

Igår var Mattias Sunneborn en av deltagarna på Fångarna på fortet. Hans lag vann och de beslutade att skänka vinstsumman, 30 000 kr till Suicide Zero. Fantastiskt!! Starkast var dock att höra honom säga att anledningen till att man ville skänka pengarna till Suicide Zero var att alla i laget var drabbade av självmord.

Vilken befrielse det måste vara för honom att kunna säga det på det sättet och kanske att det äntligen börja hända något med tabut kring suicid för oss alla.

Det är bara så anatalet självmord kan minska.