Änglamamma – Personen som gör hela skillnaden

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord.

Statistiken över genomförda självmord i Sverige 2013 är nu officiell. Det är en dyster läsning. Antalet självmord ökar. Totalt tog 1600 personer livet av sig förra året, jämfört med 1523 året innan. En av dem var min dotter Helena.

Man brukar säga att varje dag tar fyra personer livet av sig i Sverige. I verkligheten är det mer än så.

1600 personer är väldigt många. I mitt bostadsområde bor ungefär 200 personer. Åtta gånger så många tog alltså sina liv förra året. Jag blickar ut över husen och försöker ta in vidden av siffran.

Föreställ er 1600 personer bredvid varandra, det blir en kilometerlång rad. Om vi tänker 10 år tillbaka har motsvarande en fylld Globen tagit sina liv i Sverige.

Titanic förliste för drygt hundra år sedan och tog 1500 människor med sig i djupet, då Estonia sjönk drunknade drygt 800, tsunamin orsakade 500 svenskars död. Listan över kända katastrofer med många omkomna kan göras lång. Gemensamt är att i stort sett alla känner till dem och att de hålls kvar i minnet med hjälp av böcker, reportage, filmer.

Att 1600 personer tog sina liv uppmärksammas i bästa fall i några inslag i nyhetsprogrammen och artiklar i tidningarna i samband med att statistiken blir offentliggjord. Sen lämnas vi som drabbats åt vårt öde.

Framför allt lämnas de som ligger i riskzonen för suicid åt sitt öde. Andra nyheter tar vid. Jag vill inte alls förringa de krig som rasar i världen, inte minst i Gaza, det är fruktansvärt och skamligt hur civilbefolkningen drabbas. Men vi har kunskapen och möjligheten i Sverige att minska antalet självmord.

Som medmänniskor måste vi minska på tabu kring psykisk ohälsa och självmord, lära oss att prata om det och med varandra. Politiker bör göra allvar av frågan och tillsätta betydligt mer resurser till forskning och förebyggande. Börja jobba för den nollvision man säger sig sträva mot.

1600 personer tog sina liv i Sverige 2013. En av dem var min dotter Helena.

Hon var en av 176 i åldern 15-24.

176 barn och ungdomar som lämnat förtvivlade anhöriga; föräldrar, syskon, kollegor, vänner. Med frågor, skuldkänslor och en livslång sorg och saknad.

Det är skrämmande och oroväckande att antalet självmord i den åldersgruppen ökat med 20 procent jämfört med 2012.

20 procent på ett år är en oerhört hög siffra.

Tänk om vi hade inflation på 20 procent under ett år. Vilka rubriker det skulle ge? Hur många nyhetsreportage skulle inte det generera? Vilka katastrofrubriker skulle vi få läsa?

Vi måste alla hjälpas åt att arbeta för att minska antalet självmord. Arbeta för att den som lider av psykisk ohälsa får den hjälp som behövs.

Varje liv som räddas är viktigt.

1600 personer tog sina liv i Sverige 2013. En av dem var min dotter Helena.

Jag tillåter mig att leka med tanken att det varit 1599 personer. Helena fanns inte med i statistiken, hon räddades.

1 person, 1599 eller 1600 kan tyckas som oväsentligt.

Men för mig hade det gjort hela skillnaden.