Änglamamma – pratat färdigt

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

Igår hade jag avslutningssamtal med min kurator.

Vi pratade om vår resa tillsammans och var jag står idag.

Vi planerade in kommande samtal redan tidigt i våras och bestämde att fortsätta en gång i månaden fram till sommaren och sen avsluta.

Och igår var det alltså dags.

Jag är priviligierad och tacksam att jag fick chans att gå hos denna fantastiska kurator när jag så väl behövde det.

Kuratorn, som även är utbildad samtalsterapeut, är anställd av vårdcentralen och jag blev remitterad dit av min läkare.

Besöken har endast kostat mig 100 kronor per gång. När jag inte hade frikort, vilket jag hade större delen av 2013.

Dessutom har jag fått fortsätta så länge jag känt behov av det. Och i den omfattning jag velat.

Jag betalar gärna skatt när jag får tillbaka på det sättet.

Det var vemodigt att komma dit sista gången men kändes ändå rätt att avsluta.

Jag kan stå på egna ben nu.

Men vilken resa vi gjort tillsammans.

Första gången jag besökte henne var 22 januari 2013. Vilken människospillra som satt där då och pratade genom chock och dimma.

Jag minns ändå att första besöket så pratade vi om vad som hände när vi fick beskedet att Helena inte fanns. när jag berättade om poliserna, hundarna, vilka vi ringde och så vidare så frågade hon hela tiden : Var var du då? Vad var klockan? Jag tyckte det kändes så oväsentligt då men har förstått efteråt att det var oerhört viktigt för mig för att jag skulle ta till mig och förstå vad som hänt.

Och vi har fortsatt prata. Hon har guidat mig genom de värsta skuldkänslorna. Sånt jag nästan inte vågat tänka själv har hon fått mig att säga högt.

Och fått mig att inse att jag gjorde vad som stod i min makt för Helena och att det inte var mitt, eller någon annans fel det som hände.

Ibland har hon uttryckt sig tufft : ”Det där kan du inte veta” ”Det där är fantasier, det är inte verkligheten” och så vidare.

Vi har också pratat om livet runt omkring; familjen, jobbet och annat som hänt.

Ofta har hon lagt handen över sitt hjärta som en gest att det hon hörde mig säga var positivt. Då har jag känt mig duktig, som att jag klarat ett test.

Så småningom har vi pratat om mitt engagemang kring dessa frågor. Och i takt med att mina kunskaper i ämnet växt har vi pratat alltmer om suicid i stort och JAG har gett henne litteraturtips.

Men igår var det alltså dags att avsluta.

Naturligtvis har jag inte pratat färdigt. Det kommer jag aldrig att göra. Men nu behöver jag det inte i terapiform.

Kuratorn sade att det var en helt annan person som satt framför henne igår än första gången vi sågs.

Jag är inte längre den spillra hon träffade för drygt 1½ år sedan. Jag är inte heller den jag var innan 12 januari 2013.

Jag är den jag är 4 oktober 2014!

En medelålders 3-barnsmamma som lever med en stor sorg. Som ändå lever ett bra liv och försöker använda det sorgen efter Helena lärt mig och göra det bästa av den.

För hennes skull – och för min egen skull.