Att våga prata om självmord, ett exempel

Det är mycket vanligt att vi är rädda för att prata om självmord. Vi är rädda för att ”väcka den björn som sover” och att vårt samtal ska ge personen en anledning att göra slag i saken.

Här nedan är en autentisk dialog mellan två personer på Facebook.

A: Hej! Jag är en sån som har planerat sin begravning, har fyllt i vita arkivet på Fonus och allt sånt. Sparat piller har jag gjort sen slutet på förra året, har för tillfället 318 st Atarax 25 mg, 154 sobril 5 mg och 84 Saroten 10 mg. Piller har varit min metod tidigare oxå, när jag varit tvungen att åka till sjukhuset. En gång blev det respirator. Men har även stått vid järnvägen 3-4 gånger, och försökt hänga mig i mitt badrum. Jag ringde psykakuten en gång för inte så länge sen och sa att jag ville ta livet av mig, fick lite frågor och när jag berättade att jag bodde på ett boende så sa han i luren att jag skulle vända mig t ill personalen och så la han på. Bara det att jag hade skrivit sms till personalen men inte fått nån respons, det var därför jag ringde till psykakuten. Jag skulle aldrig ringa annars, hatar att ringa och prata i telefon. Och när jag ringer ett sånt här samtal så är det jävligt illa, när jag är så desperat efter hjälp och så får man det bemötandet jag fick. Förstörde verkligen från att någonsin vilja kontakta psyket igen. Enda anledningen till att jag kommer ha kontakt med dom nu kommer vara om jag försöker ta mitt liv men misslyckas ännu en gång.

B: Hej. Jag blir orolig när jag hör att du har samlat tabletter. Det låter som att du har planer på att ta ditt liv. Är det så? Kram till dig

A: Jo jag har haft planer på att ta mitt liv en längre tid, men gör inga försök, till skillnad för några år sen då jag inte tänkte utan bara gjorde det.. Har väl tagit typ två överdoser under dom fyra år jag bott här, men blev bara hemskickad eftersom jag hade ett boende med personal som kunde ta hand om mig. Och efter bemötandet när jag ringde så försöker jag avstå från att hamna i en sån situation där jag måste ha kontakt med dom. Men det känns tryggt att ha piller ifall att, är väl därför jag samlat så många, för att inte misslyckas. Det är inte så ofta jag har känslan av att verkligen vilja dö, det är mest ”jag vill egentligen inte dö, jag vill bara inte leva”. Men jag tror i slutändan att jag kommer svälja alla piller, vet bara inte när än.

B: Det låter inte så bra att du har tillgänglighet till alla de tabletterna. Man vet att det är tillgängligheten som gör att det blir ett självmord många gånger. Eftersom du egentligen vill leva är det bättre att fokusera på det till 100% istället för att ha en ”back up” som kanske blir en impulsiv grej eller något som du gör i en svacka.

A: Jag håller faktiskt med, det är inte bra att jag har alla piller, men det känns fortfarande tryggt. Och jag är rädd för att jag skulle ta till en mera säker metod i ett desperat ögonblick om jag inte hade dom.

Jag har funderat på det flera gånger men inte vågat :/

B: Vad är det du är rädd skulle hända?

A: Att jag skulle bli tvingad att åka till psyk. Har inga positiva upplevelser därifrån. Första gången skrev dom ut mig efter en vecka, veckan därpå gjorde jag ett försök till. Och sist jag var inlagd så tog jag två överdoser, den andra gången när jag sa till nattpersonalen så sa hon ”varför gjorde du det inte hemma istället?”. Osv.. Men har faktiskt berättat för min kontaktperson, hon skulle kolla och hämta pillren, exakt när vet jag inte men hon har säkert lite annat hon måste fixa med först, därför hon inte har kommit än. Och jag slipper psyk så det var ju en lättnad.

B: Vad modig du är!!!

A: Ok, då var det avklarat.. Hej då över 500 piller.. Behövde nog nån som visste om det och kunde knuffa mig i rätt riktning.. Så, tack!

B: Imponerande! Riktigt imponerande! Tack för att du berättade!