En ny tsunami varje år

Om vi visste att 1500 svenskar skulle omkomma i en tsunami, skulle vi då inte göra allt i vår makt för att förhindra katastrofen? Och om den ändå skulle inträffa vilket stöd vill vi ge de som överlevt något så fruktansvärt? Hur mycket skulle svenska medier rapportera? Vilka skulle utkrävas ansvar för eventuella misstag i att hjälpa de efterlevande?

Och sedan, vore det inte rimligt att satsa stora forskningspengar för att undersöka om varningssignaler kan förutspå kommande katastrofer?

Frågorna kan tyckas självklara. Men om vi byter ut tsunami mot självmord, hur givna blir då svaren?

En sak är helt säkert: Ungefär 1500 personer i Sverige kommer att ta sitt liv inom 12 månader. Det innebär 3-4 tragedier varje dag. VARJE DAG! Och inget tyder på att det skulle förändras.

Men i dag finns metoder och strategier som sannolikt skulle kunna rädda åtminstone hälften av dessa.

Stopp ett tag. Vänta. Vad då? Kan vi rädda HÄLFTEN av alla som tar sitt liv? Det är ju cirka 750 personer. Vad väntar vi på?

Ja vad väntar vi på? Och vad konkret kan vi göra för att rädda liv?

Staket på broar där vi vet att folk hoppar. Bilar som stänger av sig om kolmonoxidhalten i kupén blir för hög. Årligt pris för bästa suicidpreventiva åtgärd. Snabb statistik över var självmord inträffar så att man kan följa ett eventuellt suicidkluster. Krockkuddar på tåg och tunnelbana. Haveriutredningar efter ett självmord, och definitivt efter att barn tar sitt liv. Försvårad försäljning av värktabletter till unga (många unga, speciellt flickor, överdoserar på Alvdeon och Ipren vilket kan leda till en plågsam död). Samma stöd till efterlevande som gavs till de tsunamidrabbade. Medier som ansvarsfullt rapporterar om självmord genom att följa WHO:s riktlinjer. En årlig tv-gala för att uppmärksamma suicid. Minst fyra besök av en psykolog till någon som försökt ta sitt liv. Kvalitetsregister för att följa upp vården av självmordsnära. Miami-modellen anpassad till svenska skolor (i Miami har självmorden bland unga minskat från 8/100 000 till nästan 0 genom bland annat en storsatsning på kuratorer).

Se där! Ett antal strategier som alla har det gemensamt att de näst intill aldrig debatteras bland politiker, i svenska medier eller kring fikastunden.

Någon som tycker att det är märkligt? Någon som tycker att det är dags att VAKNA!? Någon som tycker att vi alla har ett ansvar för att åstadkomma förändring? Någon som kanske får lust att kontakta politiker? Någon som kan tänka sig att skriva en insändare till lokaltidningen? Är det någon som blir förbannad för att vi stillatigande inte gör något när våra släktingar, grannar och medmänniskor avslutar sina liv i förtid?

Alfred Skogberg