Gästblogg: Våga leva livet – Om självmord och att tappa hoppet

Det här är min upplevelse av att må som sämst och att hellre vilja dö än leva.

Helt enkelt att se självmord som enda utvägen.

Självmord är något som kan drabba precis vem som helst.

Alla vi människor har en sårbarhet och en gräns för hur mycket vi orkar.

Oavsett vilken bakgrund, ålder eller social status vi befinner oss i när vi når vår inre gräns, eller vad som utlöser den,

är det samma känsla vi upplever av total tomhet och ensamhet.

Det här är också min upplevelse av att livet kan vända när det är som mörkast.

Att hoppet kan återvända mot alla odds med hjälp av andra människor.

Jag som skrivit detta heter Karolina Tågerud och är idag 28 år.

Texten du ska få läsa här är från den dagbok jag skrev 2012 när allt i mitt liv vändes upp och ner och jag befann mig på sjukhus efter att ha planerat att ta mitt liv.

Min stora önskan är att mina mörkaste tankar ska kunna hjälpa dig som mår som sämst just nu att våga ta emot hjälp.

Efter allt som hänt på jobbet och i mitt liv, orkar jag inte mer. Gränsen är nådd för länge sedan. Som jag har kämpat. Nu ska jag träffa en psykolog. Hur fan ska jag kunna förklara? Hur ska någon kunna förstå? Det finns människor runt omkring mig men jag orkar inte bry mig om dem. I min känsla är jag helt ensam. Det är så mörkt. Svart. Utåt vill jag hålla ihop. Masken på. Ingen får komma närmare mig nu för då rasar den sista biten sans i mig.

Vi har köpt ett hus. Efter att ha bott utan ett riktigt hem en längre tid, vi har bott i husvagn på kyrkans sommarställe. Jag borde definitivt vara lycklig nu. Men allt jag känner är panik. Ingenting som sker runt mig nu kan påverka den inre känslan av total tomhet. Det går inte att fylla på med glädje, för det finns ingenting som håller den kvar. Mitt skal är tomt och håller inte ihop.

Jag och min man kan inte prata. Jag blir arg, ledsen och förtvivlad, när som helst, var som helst och över vad som helst. Vi ska gå ut med hunden och blir ovänner. Jag blir av med honom ute i skogen. Jag tar hunden och vänder om mot vårt tomma hus. Lika tomt som inuti mig. Jag hatar det. Lika mycket som jag hatar mig själv. Min man har tagit bilen och kört iväg. Allt vi äger finns i lådor i hans föräldrars hus. Jag ringer honom i panik. Han är irriterad och tycker att jag kan cykla iväg och hämta det jag behöver. Men jag kan ingenting. Ingenting alls. Jag är totalt handlingsförlamad. Det är ett stort jävla under att jag kommer upp varje dag. Vi lägger på.

I ensamheten, där i huset, som är lika tomt invändigt som jag är, känner jag en helt ny sorts panik. Jag skriker, gråter och springer från rum till rum. En slags famlande mardröm inuti mitt eget mörker. Hunden gömmer sig panikslagen. Jag skriker. Det ekar i mitt huvud; Jag vill dö! Jag vill dö! Jag vill dö! Ser mig själv som i dimma, som i trans. Ser mig själv utifrån, ovanifrån och helt utanför min kropp. Desperat letande efter något som kan göra slut på eländet. Jag har inte planerat detta. Utan det här handlar om en gräns som nyss passerats i mitt medvetande. Jag kanske dödar!

Ringer min man och gråter. Även om han är sur på mig och jag inte får fram ett ord som kan förklara vad som nyss hänt, kommer han hem. Tack gode gud för det! Vi äter soppa och hela tiden panikgråter jag. Vi åker hem till hans föräldrar. Jag hatar vårt hus. Det är lika tomt som jag, det speglar mig och jag vill inte se det. Hans mamma frågar hur det känns i vårt nya hus. Jag fryser till, grimaserar och fortsätter rakt förbi henne. Rusar in i gästrummet och kryper ner med alla kläder på, även jackan. Behöver allt skydd jag kan få. Jag är rädd för världen och rädd för mig själv. Det är en fruktansvärd känsla. Är helt sluten i tanken på att jag kommer att ta mitt liv. Min man kommer in till mig efter en stund, en evighet, hur lång tid som helst. Jag är så ensam, i denna kropp är jag så jävla ensam. Han är väldigt orolig, efter en stund lyckas han få ur mig ett enda ord; RÄDD!

Han ger sig inte, sakta och plågsamt drar han ur mig reste, som en äcklig rutten tand som dras ut med stor tång, väller allt fram. Jag ser skräcken i hans ögon. Oron. Han ger mig medicin och vaktar mig hela natten.

Nästa dag flyttar vi ut allt vi äger från hans föräldrars hus. Kör hem och lägger oss på gräsmattan, i solen. Jag vill sova en stund. Min man kan inte slappna av. Han vaktar mig som en hök. Så ber han mig gång på gång att ringa min läkare. Tio minuter innan VC stänger för dagen går jag med på att ringa. Säger kallt till sköterskan att hon ska be läkaren ringa mig ang. min depression. Jag är obehagligt lugn nu. Ingen ångest. Ingen oro. Rädslorna börjar övergå i likgiltighet och beslutsamhet. Det finns bara en väg….

Min man kör mig till psykologen nästa dag. Du verkar inte särskilt deprimerad enligt mig, sa han sist vi sågs. Jag är arg på honom. Hur fan kan han säga så undrar jag. Jag börjar gråta, kan inte prata, är som ett litet barn. Han frågar om han får ge mig en kram, när jag ska gå, och vår tid är slut. Han ville kramat om mig sist men var rädd att jag skulle ta det fel. Han ger mig en snabb kram och säger att det är fint att jag böjar visa mitt riktiga jag bakom fasaden. Jag har inget att förlora för jag ska ändå dö, tänker jag.

Min man hämtar mig och vi ska handla saker till huset. Jag är obehagligt lugn och trygg och det märks att detta lugnar min man. Vi sover första natten i huset. Vaknar av att läkaren ringer. Jag säger helt kallt precis som det är utan att förstå vilken effekt det ska få. Hon är så proffsig, snabbtänkt och så van att hantera detta delikata läge. Innan jag hunnit reagera har hon ringt St. Lars akutavdelning och bestämt att min man ska köra in mig. Min man och min syster andas ut. Dom är så lättade och jag spelar med.

Samtidigt får jag panik. Va fan, behandling och sitta inlåst, hur ska jag då kunna göra som jag vill? Men om jag lägger in mig frivilligt kan jag ju gå igen när jag vill. Trodde jag i alla fall. Ingen kan hjälpa mig ändå. Jag vill vara med min man och min hund tills jag beslutar att lämna allt. På väg mot sjukhuset växer paniken. Vi har hämtat min syster också. Plötsligt och allt för snabb är vi framme och jag bryter ihop i bilen. Jag är inte redo att gå in. Allt där inne är så mycket mer skrämmande än mina ständiga tankar på att dö. Ett skott i pannan är så enkelt, sen är all smärta borta. Livet är så mycket mer skrämmande än döden.

Dom lyckas övertala mig att följa med in. Jag berättar för den manliga sköterskan om kvällen ensam i huset. Hur jag forcerade sista gränsen, sista spärren som hindrar mig från att ta mitt liv. Hur jag blev förfärligt rädd, ringde min man och inte varit ensam en sekund sen dess. När jag ska träffa läkaren kan jag inte prata. Paniken väller fram och jag gråter hysteriskt. Min syster får fylla i meningarna åt mig. Så är det bestämt; jag ska erbjudas plats på avdelning med extra tillsyn för självmordsrisken. Jag vill inte läggas in.

Läkaren gör hundratals fåniga test på mig. Ber mig plocka äpplen, rynka pannan och blåsa upp kinderna. Jag känner mig som ett djur på zoo, när hon till sist ber mig att peka på näsan och titta på fingret. Allt detta för att utesluta ev. Hjärnskador.

Så kommer personalen från avdelningen för att hämta mig. Jag är livrädd = Rädd för livet, och inte rädd om livet, tänker jag. Jag är ensam på rummet. Gråter och gråter. Sen ett nytt möte med överläkare, underläkare och personal. Jag känner mig så utlämnad. Jag kan fortfarande inte prata, bara gråta och svamla. Men jag kommer att bli frisk, glöm inte det, säger läkaren och spänner ögonen i mig, vrålar peppande som en basebollcoach på smack. Du måste fatta, jag vet, jag har sett det fortsätter hon. Lita på mitt ord…..

Läkarna säger det jag fruktat mest att höra; Dom släpper inte hem mig, inte till något pris. Jag är i ett fängelse. Får inte gå ut. Inte ens öppna ett jäkla fönster för att ta lite luft. Gråter mycket. Inte så mycket på grund av ångest utan mer av ilska och frustration. Vandrar fram och tillbaka i korridoren och känner mig som en av karaktärerna i Gökboet. Dom tittar till mig minst en gång i kvarten hela natten. Kl. 05.00 tar någon ett blodprov.

Dagarna är så långa och jag har fortfarande extra tillsyn eftersom jag inte kunde lova personalen att jag inte tänker ta livet av mig vi tillfälle. Min man och syster hälsar på nästan varje dag. Nu får jag gå ut tillsammans med dom. Så skönt. Vaknar mitt i natten av att personalen kör iväg min säng till ett nytt rum. Allt är så överväldigande och förvirrande. Pratar i telefon med mamma. Gråter och känner mig helt värdelös. Hatar mig själv och mitt liv.

Är så bombad av alla mediciner. Jag som vägrat att ta mediciner så länge innan. Men här på sjukhuset har man inget val, det ingår i vården. Måste säga att jag tycker mycket om personalen. Jag kan alltid ta tag i någon om jag behöver prata. Sakta börjar det hjälpa mig att få sätta ord på min smärta. Jag lever som ett spädbarn nu. Andra sköter mitt liv. När jag ska sova, när jag ska gå upp och när jag ska äta.

Det är faktiskt skönt att få lämna sig totalt i andras händer för jag kan ändå inte ta hand om mig just nu. Svårt med maten för magen vänder sig och jag mår illa av mina mediciner. Jag sover, äter och går på toa. Som ett litet barn. Du behöver sova mycket för att läka, säger min kontaktperson, och så behöver du äta säger hon och hämtar en ny portion äppelpaj med vaniljsås åt mig.

Får ofta besök av syrran och mannen och nu tar dom hunden med sig och vi går på promenader. Jag har varit här ett tag nu. Medicinen börjar göra sitt. Jag börjar bli lite, lite, lite bättre. Då kommer ångesten över min omgivning. Hur har dom påverkats av allt detta? Jag är ingen känslokall människa egentligen. Men sjukdomen, depressionen, har gjort mig sådan.

Självmordstankar är så vansinnigt egoistiska. Det är inte så konstigt för allting stannar upp. Hjärnan låser sig i ett läge. Du känner att du försökt allt. Kämpat så länge. Så går det över gränsen. Hjärnan vill bara lösa kroppens ångest men kan inte. Så när valet kommer att du kan ta ditt liv verkar det vara bästa lösningen. Då gör du något aktivt för att slippa lidandet och det verkar så logiskt och så rätt. Men du kan inte dela dessa tankar med någon annan. Du får en falsk känsla av trygghet och lugn. Omgivningen slutar oros sig då och nu är du helt ensam.

Jag fångades upp just där i det läget. Nu sitter jag här och oroar mig för min familj. Hur mår dom? Varför kunde jag inte bry mig det minsta om hur dom känner? Dom har varit så oroliga och tänkt om dom blir sjuka nu. Jag kan inte hjälpa dom. Jag är inte till hjälp för någon nu, jag kan inte ens hjälpa mig själv.

Nattpersonalen kommer, en liten ängel med lockigt brunt hår. Jag måste göra mig av med skulden, för den är den värsta, säger hon. Jag skickar sms till familjen att dom ska ta hand om sig själva nu och inte oroa sig för mig. Jag är i trygga händer nu och jag får hjälp. Jag säger till personalen att jag känner mig väldigt rädd och hon lovar att titta till mig under natten.

På dagtid pratar jag mycket med en personal som jag tyr mig extra mycket till. Hon heter Elin och har vackert rött hår. Jag säger att jag har mer ångest nu och känner mig mer ledsen. Hon säger att det beror på att jag har valt livet. Då känns det så. Den biten som kommer nu är den hårdaste, det är tuffast när båten vänder, då gör det som mest ont, säger hon.

Innan hade du ett inre lugn över att ha valt döden och det valet verkar enkelt och smärtfritt. Jag sa att jag gick med på att läggas in för att slippa alla påtryckningar om att ta emot hjälp. Men jag ljuger inte nu när jag säger att detta är bättre än självmordstankar. Men sorgen och smärtan är kvar. Elin kramar mig och lyssnar.

Elin möts av sjukhusvistelsens första leende nästa morgon. Är det på riktigt?, undrar hon. Jag ler igen och känner i magen att det är sant. Är rädd att min man ska bryta ihop nu för han har haft en mycket tuff tid. Vem ska hjälpa honom? Min andra kontaktperson heter Angelica, hon här varm blick och är en riktig klippa för mig. Hon ordnar och fixar och plötsligt finns det en samtalstid hos kuratorn för mig och min man. Underläkaren, med håret kaxigt i sned tofs, är underbar och lyssnar verkligen, hon har undersökt om jag kan få permission hem till min man.

Jag skriver och skriver i blocket jag fått av personalen och det är så skönt att få ur sig alla ord. Jag blir ofta stressad och får blodtrycksfall. En superlång kille i personalen, som utstrålar stor trygghet, hjälper mig till en stol. Jag får dåligt samvete men tvåmetersmannen säger att han är där för alla patienter.

Jag är patient och för mig betyder det ordet en ny chans till livet. Dom pratar om ECT behandling för att jag ska bli bättre snabbare men jag vågar verkligen inte testa. Vi har möte med läkaren, jag och min man. Jag ska stanna ett bra tag till. Fortfarande för stor risk för återfall i suicid. Jag är väldigt skör. Dom vill inte ge mig permis än men min man blir så ledsen att jag får en kort permis med ständigt vakt av honom. Min man blir överlycklig.

Jag har stor ångest i bilen. Sjukhuset är min trygghet nu. Jag litar inte på mig själv ännu. Min man håller min hand hela resan hem. Han har gjort så fint i vårt hus. Solen lyser in genom fönstret och jag känner en svag strimma av hopp.

Jag åker tillbaks till sjukhuset efter en lyckad permis. Min man är ledsen. Han vill inte vara ensam. Han säger att efter att ha hört alla frågor läkarna ställer mig, inser han, att han inte heller mår så bra. Han säger att ingen ska behöva må så men att man kan bli frisk. Vi skulle ha firat mamma och flugit luftballong men det kan vara dumt att befinna sig så högt upp i luften om man plötsligt tänker dö.

En läkare sa till mig; När människor råkar ut för svårigheter är hoppet ofta det sista som lämnar dom. Men vid depression och psykiska besvär är hoppet det första du förlorar. Därför kan man inte ”bara rycka upp sig” som alla säger åt en. Det var så oerhört skönt att få detta bekräftat.

Jag får ny permis och min hund blir överlycklig igen när vi ses, hon tjuter, hoppar och pussas. Min man trivs när jag är hemma men får lite smått panik när jag åker tillbaka. Han vet att jag behöver detta men vill inte vara ensam. Jag är orolig för honom och det tar på mina krafter. Jag förklarar för Elin att jag vill sugas in i ett svart hål och vila där tills allt är bättre. Men vem ska då göra jobbet med att göra dig frisk, ler hon. Dåliga dagar är en del av processen.

En dag vaknar jag in min sjukhussäng och känner mig starkare än vanligt. Det bubblar i mig av jäkelskap och jag känner livet i mig. Jag får åka på ännu en permis med min man och hunden viker inte från min sida denna natt heller, hon vet att det gäller livet.

Tänk att jag bott fler dagar på sjukhuset än i mitt nya hem. Vi åker tillbaka och har vårt samtal med kuratorn. Hon tycker att min man ska söka hjälp åt sig med. Nytt möte med läkaren och jag tycker plötsligt det är bra att dom följer upp mig så ofta. Vi pratar om skillnaden mellan att vilja dö och att vara dödstrött av ångest. Elin sitter med och intygar att i början ville jag bara dö men att jag nu valt livet och måste stå ut med alla extra ångest.

Jag skriver ett brev till min så kallade bästa vän om hur jag upplevt vår relation och hur illa den påverkat mig. Jag storbölar och Elin tycker jag är stark som vågar ta tag i det svåra.

Nu får jag min första långa permission. Är nervös. Leker med hunden och hon slaktar en purjolök över hela köket. Jag springer efter kameran men min man tycker jag borde städa upp istället. Jag skrattar faktiskt, för första gången på mycket länge. Andra natten på min långa hemmavistelse får jag panik. Väcker min man och funderar på att åka till sjukhuset. Han håller om mig och jag klarar att vara kvar hemma även denna natten. Hunden sitter vaken med mig.

Nu får jag börja gå ut själv korta stunder, utan personal eller anhöriga. Tar min första egna promenad och det känns så stort på något vis. Tänk att sedan jag blev inlagd har jag helt blottat mitt inte, mitt mörkaste jag. Utplånat mitt ego och mina skyddsmurar mot världen helt och hållet. Innan hatade jag tre ord; Vi får se! Nu kittlar dom i magen. Det finns så mycket i framtiden som jag inte vet något om. Jag är som ett barn på nytt. Hopp är att acceptera livet som det är och nu tar jag en dag i taget!

Från min sjukhussäng