Hjälpa till?

På morgonen den 8 augusti 2011 sa jag hejdå, ungefär som vanligt, till min man. Vi hade sagt hejdå ganska många gånger under de 20 år vi varit tillsammans. Men den här gången blev det annorlunda, den här gången kom han inte hem igen. Han tog sitt liv, 40 år gammal, och kvar blev jag med våra tre barn som då var 4, 7 och 11 år gamla. Min blogg heter ”Och i morgon går solen upp igen” och där berättar jag om min resa ner i den djupaste avgrund av sorg och den långa, och många gånger krokiga, vägen tillbaka till ett någorlunda vanligt liv. Hur reser man sig upp när man drabbats av det värsta som kan hända?

Jag är en norrländsk trebarnsmamma som älskar gott kaffe och det mesta som har med snö att göra. Jag är också en av Suicide Zeros volontärer. Vill du läsa mer av det jag skriver hittar du bloggen på sarasundbaum.se.

Som jag varit inne på tidigare får jag en hel del frågor från personer som undrar vad man kan göra om man vill hjälpa till, finnas till för en person i sorg.

Återigen, det finns inget facit i den här frågan, inget som passar för alla, men jag ska försöka stolpa upp några punkter främst utifrån mina egna erfarenheter.

Den första tiden brukar omsorg sällan saknas, men efter några månader börjar den avta. Folk går tillbaka och fortsätter med sina liv. Sex månader är lång tid i en vanlig familjs liv, och jag tror att många tänker att vi nog börjar vara tillbaka på banan igen, vi kanske börjar jobba lite igen etc. Grejen är att kaoset många gånger just börjat för oss. När allt ska återgå till något slags ”normalläge”.

Vill du seriöst hjälpa till, säg såhär: Är det ok om jag klipper din gräsmatta?
Eller: jag tänkte att jag kunde komma och hjälpa dig röja lite i garaget, är det ok?
Bestäm tillsammans när du ska komma förbi och se till att du gör det då. Glöm inte att lyssna.

Säg inte: säg till om du vill ha hjälp med något. Vi kommer inte att be om den. I ett läge av nästintill apati, när inget utom det som rör den direkta överlevnaden för sig själv och sina barn känns viktigt, så orkar vi inte be om hjälp. Det slukar för mycket av energi som vi inte har att göra det. Det låter konstigt, jag vet. Men jag hör från många fler än mig själv att det är precis så det är.

Så, konkret. Vad kan du göra?

Hushållssysslor är sådant som väldigt fort blir extremt eftersatt. Klippa gräs, skotta snö, röja garaget, dammsuga, vika tvätt, putsa fönster… Den listan kan göras hur lång som helst.

Erbjud dig att sitta med och hjälpa till att betala räkningar, fylla i blanketter, gå igenom posten. Det är väldigt mycket administration runt omkring ett dödsfall, under en lång tid. Buntvis med blanketter som ska fyllas i. Hjälp till så att det blir gjort. Följ med till bank, jurister etc. Ring försäkringsbolag. Var ett öra som förstår vad som sägs och behöver göras, för den sörjande uppfattar kanske bara hälften.
Jag har ännu inte skickat ut tackkort efter begravningen, sådär som man ska. Jag är hemskt ledsen och ber så mycket om ursäkt till alla för det. Men jag tog mig aldrig för. Jag är fortfarande väldigt dålig på att hinna betala räkningar i tid. Inte för att jag inte vill. Inte för att jag inte kan. Inte för att jag inte tycker att det är viktigt. Men jag tar mig inte för.

Finns det mindre barn i familjen? Passa barnen en vardagkväll. Ge personen en chans att komma ut. Ta en promenad, åka och träna, träffa en kompis och ta en fika eller gå på bio. Eller stänga in sig på sitt rum och vila, vara själv en stund.
Hitta på något kul för barnen, åk till en lekpark, gå på café… Mest troligt kommer det att ta ganska lång tid innan föräldern klarar av att göra sådana saker med sina barn.

Har du en nära och bra relation till barnen? Låt dem komma och sova över hos dig. Låt föräldern få en kväll för sig själv, att få äta i lugn och ro, att få duscha i fred. Kanske träffa vänner och bara fokusera på det.
Sovmorgon. En självklarhet för de flesta, en omöjlighet om man är ensam med barn. Jag har haft ungefär en sovmorgon per termin de senaste tre åren och jag värderar och uppskattar dem oerhört.

Fyll frysen. Kycklinggrytor, köttfärssås och kanelbullar behövs massor. Under lång tid.
Vet ni, några gånger fick jag matlådor från sonens förskola som stod och väntade på hans hylla när jag kom för att hämta honom. Rester från deras luncher. Är inte det fantastiskt så säg? Hjärtevärmande långt in i själen!