Jag slås av vilken gemenskap som finns mellan oss som förlorat någon nära. Den finns mellan oss som mist i Suicid och den finns mellan oss som förlorat barn. Den finns naturligtvis också i andra sammanhang när livet slår till; sjukdomar, andra förluster. Vi har alla varit med om det i det större men kanske inte så personliga planet när det händer något i världen som berör oss.
Jag fick frågan av en vän varför jag skriver färre inlägg i bloggen nu. Jag vet inte om det är så. Eller jo, det är färre än i början när jag i princip bloggade varje dag. Ibland flera gånger per dag. Nu blir det ungefär 2-3 gånger/vecka. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt. Att jag skriver om något som ligger mig varmt om hjärtat. Inte bara för att det är dags för ett inlägg.
Helgen har till stor del handlat om valet. Ja, hela den senaste månaden har till stor del upptagits av valet. Debatter i tidningar, SVT, TV4, webbTV och radio. Det är många viktiga frågor som har debatterats. Dock har jag inte en enda gång hört någon prata om psykisk ohälsa eller suicid.
WHO har utsett 10 september till en dag att uppmärksamma suicid i världen: World Suicide Prevention day.
Den 10 september är den Suicidpreventiva dagen världen över. Förra året tog 1600 svenskar sitt liv, en ökning framför allt i de yngsta åldersgrupperna 15-24 år. 176 ungdomar tog sina liv 2013 jämfört med 147 året innan. Samtidigt med denna oroande trend ser vi hur skolhälsovårdspersonalen går på knäna och knappt hinner släcka bränder och inte arbeta förebyggande.
Jag som skrivit detta heter Karolina Tågerud och är idag 28 år. Texten du ska få läsa här är från den dagbok jag skrev 2012 när allt i mitt liv vändes upp och ner och jag befann mig på sjukhus efter att ha planerat att ta mitt liv. Min stora önskan är att mina mörkaste tankar ska kunna hjälpa dig som mår som sämst just nu att våga ta emot hjälp.
När jag pratar om att Helena inte finns i livet säger jag ofta att vi förlorat henne. Ibland säger jag just att hon inte finns. Nån gång säger jag litet diffust ”när det hände med Helena” eller litet vanvördigt ”det där med Helena”. Jag kan också uttrycka det som att hon lämnat oss. Om jag ska vara riktigt rättfram säger jag att hon tagit sitt liv.
Jag har med andra ord haft en väldigt bra period på många sätt. Jag kom hem nöjd med Finlandsresan och glad att träffa familjen igen. Vad händer då? Jo saknaden efter Helena slår till som ett knytnävsslag i magen.
Jag hade aldrig trott att det skulle komma så många reaktioner på mitt, Cecilias och Kims deltagande i Aftonbladets webb-TV.Vi var ju bara en liten, liten del av programmet, där Ludmilla för övrigt gjorde en jättefin insats. Men i och med att vi ”skyltade” i början följt av den kortare texten så fick vårt inslag stor spridning.
Beskedet om Helenas slutliga skatt 2013 damp ner i brevlådan i veckan. Det var såklart ställt till hennes dödsbo men hennes personnummer var angivet. Jag tror brevet från Skatteverket var den sista posten till Helena. Jag har sparat all post som kommit i hennes namn ända sedan hon lämnade oss.
Om vi visste att 1500 svenskar skulle omkomma i en tsunami, skulle vi då inte göra allt i vår makt för att förhindra katastrofen? Och om den ändå skulle inträffa vilket stöd vill vi ge de som överlevt något så fruktansvärt? Hur mycket skulle svenska medier rapportera? Vilka skulle utkrävas ansvar för eventuella misstag i att hjälpa de efterlevande?
Den här dagen, den 12 augusti 2014 vaknade jag och många med mig till beskedet att den underbare skådespelaren och komikern Robin Williams tagit sitt liv. En fantastisk glädjespridare som också bar på ett stort mörker. Robin Williams gjorde många fina roller, Mork och Mindy, Döda poeters sällskap, rösten till Anden i tecknade Aladdin bland annat.
